Maria Katarina Carlsson

Ett år och en dag har gått sen mitt liv vändes upp och ner. Kommer aldrig glömma den dagen, jag minns varenda sekund. Jag har alltså levt ett helt år utan min pappa och jag har överlevt. Det trodde jag inte för ett år sedan. Jag har aldrig känt sån sorg och jag hoppas jag slipper uppleva den igen på väldigt väldigt länge. Det går inte att beskriva hur ont det gör att förlora någon och jag önskar ingen det. 
Kommer nog aldrig att sluta sörja, men nu kan jag hantera det på ett annat sätt. Jag får inte de akuta sorgattackerna längre som jag fick den första tiden efter. Nu är det mer en molande, gnagande sorg som alltid finns här men som jag inte alltid tänker på. Jag kan prata om pappa och minnas honom utan att bli ledsen, men självklart blir jag det ibland också. Kan fortfarande bli avundsjuk på de som fortfarande har bägge sina föräldrar kvar, och det vet jag är normalt men jag skäms ändå när dessa tankar kommer. 
Jag saknar min pappa helt enkelt och det kommer jag alltid göra. 
Jag hoppas att du har det bra där du är nu pappa, älskar dig.